Fortsätter lite med det "gamla" temat här i detta inlägg. Om ni inte vet så älskar jag all gammal musik från 50, 60, 70 och 80 talet. Om jag lyssnar på radio så lyssnar jag på Radio Vinyl för det är bara så bra. Musiken har en större mening, annorlunda röster -  det är speciellt, idag låter mycket av det nya likadant fast självklart finns det hur mycket bra musik som helst som släpps idag, t.ex. vad skulle jag göra utan Kanye West och Kid Cudi i mitt liv?

 

Men tillbaka till ämnet, idag när jag lyssnade på Vinyl så spelade de Ted Gärdestad - Åå kärlek & sommar och Otis Redding som jag bara älskar! Fast då kom jag och tänka på hur orättvist livet kan vara. Ted sjöng i Sol Vind och Vatten , "För jag tror, jag tror att livet får ett lyckligt slut" en låt som sprider glädje, men han fick inget lyckligt slut utan han hade det så jobbigt och tog livet av sig. Otis Redding hade hela sin karriär framför sig, han hade släppt några hits och 6 veckor innan hans största hit "Sitting on the dock on the bay" släpptes dog han. Han dog i en flygolycka , blev 26 år gammal tänk hur hans liv hade kunnat bli..så framgångsrik. Det är så ledsamt men det som ändå är otroligt häftigt är att de lever vidare ändå! Genom deras musik, tänk att kunna lämna kvar ett revir så, att alltid bli ihågkommen. Wow. Jag vill att folk ska minnas mig, veta vem jag var, finnas kvar när jag är borta - för det som skrämmer mig med döden är att försvinna, att bli glömd - att inte kunna vara Hanna Åkesson, jag menar vart tar min personlighet vägen?

 

 

Nu blev det lite djupt inlägg här, men lyssna så bra! :)